En ungdomsvind fra nord

Rigmor Skålholt skriver i Antroposofi i Norge

I måndedsskiftet juli/august i år ble 'Norden i Goetheanum' til virkelighet. Ideen om den nordisk sommerkonferense i Goetheanum ble unnfanget av Seija Zimmermann for 5 år siden under en konferanse i Canada. Etter 2-3 års modningstid tok Sissel Jenseth, Tinken Laurentzon og Raili Hake ansvar for å bære ideen fram. det ble et langt svangerskap med tvil og usikkerhet krydret med sterke vilje. Frukten av disse forberedelsene ble sommerens hoydepunkt for mange av oss.

Cirka 300 mennesker - de fleste fra Norden, samlet seg i den store salen. Allerede forste kvelden ble tonen gitt for det jeg opplevde som en 'foryngelsesfest'. 45 barn og unge fra de nordiske landene viste oss forestillingen 'Det sokende menneske'. I over et år var dette stykket forberedt, og i vår var hele ensemblet samlet i fem uker på Steinerskolen utenfor Reykjavík. Her ble det to timers programmet innstudert med drama, musikk, eurytmi, sirkus og sang. I denne blandingen av islands, dansk, svensk, norsk og finsk ble vi starkt grepet - også det vi ikke forsto. Forestillingen ble innledet med ordene 'Hvem er jeg? (på ovennevnte språk). Hjelper dere meg? Hjelp meg!!' En mer direkte henvendelse til publikum i storsalen i Goetheanum har jeg ikke opplevd for.

Ännu en till föreställning

Idag gjorde vi vår första föreställning i Sverige. Det var jätte kul att få göra det inför dessa människor som jag umgås med dagligen och att de skulle få se det vi har hållit på med. De var också så glada över att se den och de verkade verkligen ha tyckt om den, vilket var både bra och roligt!
Publiken var helt fantastisk, efter föreställningen så klappade de och klappade som att de aldrig ville sluta. Vi fick rosor och sen var det tårtkalas ute i foajén. Jag fick fler blommor, många kramar och mycket beröm. De hade verkligen gjort det fint för oss, med blommor, bilder och tårta. Det var lite en premiär känsla över den här föreställningen, särskilt efteråt. Alla var så glada, lite vilda och en aning trötta efteråt. Men på ett sätt så var det premiär, det var ju vår Sverigepremiär. Det är så som mamma (vår regissör) säger; varje föreställning är den första och den sista, jag kände verkligen av det denna gången.
Föreställningen gick väldigt bra tycker jag, visserligen gick det väldigt dåligt med sången i en scen, men annars så klarade vi oss utan några större skador.

Vi hade också en workshop idag för barnen som är med på något som kallas skapar lägret, det var väldigt fint. De kom in lite halvrädda och blyga men de gick därifrån mycket tryggare och gladare (i alla fall kändes det så). De var jätte duktiga, de var med på alla saker och var modiga tycker jag. Vi gjorde övningar som vi brukar göra tillsammans, för att få mer sammanhållning och som vi använder oss mycket av i själva föreställningen. Under den goda lunchen som vi åt tillsammans frågade jag några av de vad de tyckte och de sa att det hade varit jätte kul och de såg fram emot föreställningen som de fick se senare på kvällen.

Det har varit en lång och ganska intensiv dag, bussen åkte iväg kvart över åtta, vi hade genrep vid kvart över nio, workshop klockan tolv och föreställning klockan sex. Vi hade en knapp två timmars paus under dagen där jag och Ylva passade på att göra reklam för vår föreställning, vi träffade sura gubbar, ovänliga tanter, trevliga människor och en möjligtvis döende man. Men vi fick mänga människor intresserade och vi fick en biljett såld!!!

På kvällen efter föreställningen gick vi hem till Johannes där det var jätte fint, vi fick gott att äta och hade en mysig stund. Det var en perfekt avslutning på den dagen och på vår Sverige vistelse (eller rättare sagt på den första Sverige vistelsen).
Sen var det tid att packa och jag la mig för sent med tanke på att bussen åkte iväg halv åtta nästa morgon.

Soley

Photographs by Mona

Switzerland- Sweden- Norway

the journey can be tiring

swimming in the sea in between performances 

a quick stop on our way to Oslo

some stages need more preparations than others

up up up we go

Kulturkirken Jakob Oslo

photographs by Salbjörg

Schweiz

Det är som att gå igenom en tidsportal, flygresan hit är bortglömd. Plötsligt är vi liksom här i det vackra Schweiz efter flera månaders förväntan. Jag har ofta tänkt mig Waldorf som något litet, mysigt, trä miljö med doft av bivax och Weleda. Det finns ett uttryck som lyder "Everything is bigger in Texas" just det tycker jag funkar likadant om man bara byter ut Texas med Dornach. Med det menar jag inte att bilarna, människorna och hamburgarna är större, som i Texas, utan allt som har med antroposofi att göra är större här! Det känns extra nervöst att visa föreställningen i antroposofins näste...publiken består inte längre av stolta föräldrar och släktingar utan professionella eurytmister, lärere och steiner intresserade. Toj toj som man säger innan en föreställning, men först ska vi njuta av en god måltid som vår "alronde Roland" har lagat, denne man är både bussrallyförare, mäster kock och en hejare på att spela.
Auf wieder sehen!

Ylva

 vi var på teater

 här är vi på skolan i övernattar på i Aesch

foton tagna av Helga

Inntrykk fra første stund

27.07.2015

20:13

Så mange inntrykk og følelser inntok meg igjen da jeg møtte alle menneskene som deltar i "The seachers beneath The Nordic sky" igjen.

Før vi skal reise ned til Sveits har vi samlet oss i Sverige for å øve , og for å samle oss som gruppe før turnén. Jeg kom med et tidligere fly og fikk møtte Sofies hygglige familie. Og så strømmet det på med mennesker , unge og eldere, fra alle kanter under den nordiske himmel. Vi er mange mennesker med ulike bakgrunner , historier og stemmer.

Ukene fremover kommer til å bli spennende , utfordrende og opplevelsesrike. Jeg er spent. I morgen flyr vi til sveits for å vise den første forestilling på turnén. En ny reise og nye møter med mennesker og livet er oss i vente . Bli med og kom og se forestillingen.

Nya äventyr

Nu är vi samlade igen och det känns väldigt bra. Alla kom igår kväll, jag hade väntat och väntat, till slut kom de. Danskarna kom först och sen kom resten av ensemblen i en stor buss. Huset fylldes av människor, alla var glada och de kramades, det var många kramar och så kul att se allihopa. Jag fylldes av glädje vid varje nytt ansikte jag såg. Det var så många människor, jag hade glömt bort att vi var så många. Luften blev fyld av så mycket ljud, skratt, prat och liv.
Efter en bra natt med dålig sömn skulle jag upp igen.
Idag började vi med att göra en uppvärmnings rutin som vi kommer göra innan varje föreställning, vi är här nu, projektet är på gång igen- vilken fantastisk känsla.

De övningar vi gjorde fick mig att känna mig hemma i detta igen och man kände av alla de andra människorna, att vi är tillsammans. Jag tycker att det är väldigt bra att få göra en sådan uppvärmning innan varje uppvisning så att man landar i sig själv och i gruppen.
Vi gick igenom hela spelet idag, i nästan ett sträck. Det gick faktiskt bra, jag var imponerad av hur bra det gick och hur mycket alla kom ihåg. Särskilt dessa moment som man inte själv har som sitt huvud moment och som man inte riktigt har kunnat öva, eftersom det är så många inblandade i dem, men jag tyckte ändå att vi klarade det bra. Det var inte lika bra som när vi lämnade Island, men det kommer...

Det har varit en fin dag och det är underbart att vara här igen med dessa fantastiska människor. Idag när vi hade pauser så såg man människor som spelade musik, stretchade, pratade, sjöng, lekte lekar överallt, jag har saknat denna atmosfär. Det känns som vi har varit här mycket längre än bara en dag, det är mycket som har hunnit hända och imorgon åker vi iväg mot nya äventyr! Jag ser fram emot vår turné och de fantastiska äventyr vi har framför oss och jag är väldigt glad att vi just har allt framför oss, det är nu det börjar!!!!

Sóley

photographs by Helga

Sweden and Switzerland

Getting up as early as we did this morning made my head feel like a pair of wet socks left inside a sealed plastic bag out in the sun. But at least I made it and we are all here together in Switzerland, only missing one suitcase out of more than 50 pieces of luggage.

The Waldorf school we are staying at is like a small piece of Italian heaven, which is a nice thing to just randomly stumble upon, even though Switzerland is pretty wonderful all in itself.

Malene

photographs by Mona